På semester

Min blogg är på tillfällig semester här; www.vogonskpoesi.wordpress.com
Ses där!

Fredag den 13:e

Nu är jag arg.
Bara för att de på blogspot.com är en drös inkompetenta yxskaft (när nu ett yxskaft är kompetent), så vill inte jag att mina inlägg bara ska försvinna sådär.
Nu är mitt Frankenstein-inlägg borta, och allmänheten får ej längre beskåda min Jennifer-goes-Frankenstein-bild som jag gjort i Paint, helt själv.
Nu packar jag min virtuella kappsäck och ser mig om efter en ny bloggplats, så det så.

Tomasstein och monstret Jennifer.

Plugg.
Källtextanalys, vad sjutton är det egentligen?
I vilket fall så skriver jag på en just nu, om Mary Shelleys "Frankenstein". Jag har behandlat den boken alldeles för många gånger på sistone, i arbeten, seminarier och nu denna källtextanalys. Den har utgjort min huvudsakliga kurslitteratur senaste månaden, och det har gått så långt att jag ständigt drar paralleller mellan den och verkliga livet.

Tomas maniska tv-spelande kan till exempel jämföras med Victor Frankensteins besatthet av vetenskapen och till att skapa liv. Och jag är Frankensteins skapelse, som till en början är väldigt snäll, kärleksfull och naiv, men som, efter att ha utsatts för Victors/Tomas ovilja och envishet, förvandlas till ett grymt monster.
Undrar om en sådan tolkning gör sig bra i min källtextanalys...

Till TompaTompano/Tomaten/Tomten/Tumpii/Tommyboi

Idag firar Tompa Tompano och jag 3 år tillsammans. 3 år sedan jag skickade ett fråga chans-sms, och var nervös resten av dagen eftersom token inte svarade. Men till slut gjorde han det. Han sa ja.
Men trots våra 3 år tillsammans kommer vi att vara detsamma.
Alltså så kommer ni inte att få se några uppstyltade svartvita parfoton på oss, där han håller om mig och jag har en hand på hans bröst, samtidigt som vi med ett diskret leende tittar in i kameran, alternativt tittar på varandra.
Vi kommer heller inte att börja hänvisa till varandra som "älsklingen" eller "kärleken".
Vi kommer inte skriva översliskiga meddelanden till varandra på facebook bara för att vi vet att alla ser, och då får veta hur mycket vi älskar varandra.
Vi kommer inte säga "jag älskar dig" fjorton miljoner gånger bara för att det är vår årsdag.

 Istället kommer vi nog spela tv-spel och skrika och skratta tills vi ligger i en hög på golvet.
Tomas kommer förmodligen suga in luft genom munnen, och kommer inte sluta förrän jag sätter min näsa där för att täppa för luftflödet, för såna är reglerna!
Jag kommer troligen hoppa upp på Tomas och försöka krama ihjäl honom, samtidigt som jag skriker "anaconda squeeeeeeze!"
Tomas kommer antagligen att låtsas att han är en mask och åla runt ovanpå mig.
Han kommer nog även sätta fast mig i vad vi kallar superfängelse och kittla mig tills jag biter honom.
Vi kommer förmodligen sjunga om allt vi gör. (Inkl. hitlåten om Tompa Tompano,  våra marsvins matsång och en av våra absoluta favoriter; "Robot girl".)
Vi kommer heller inte att städa, utan njuta av vårt eget kaos.
Vi kommer inte att bli vuxna än, vi kommer fortsätta att äta våra krumelurpiller för alltid.

Och om vi är med på bilder tillsammans så kommer de förmodligen att se ut såhär;

Puss påre Tompano!

Att stortjuta över en tecknad kanin

Visst är det lustigt, det här med känslor kopplade till vissa låtar.
Kom just att tänka på låten Bright eyes, och började helt plötsligt att gråta helt okontrollerat, utan att veta varför. Efter lite googlande kom jag på att den låten spelas i filmatiseringen av boken Watership down (Den långa flykten), som är den bästa och sorgligaste boken någonsin, och därför blev den bästa och sorgligaste filmen någonsin, därav av mitt stortjutande.
Alla som inte har sett filmen eller läst boken, BÖR åtgärda detta snarast!
(Förresten så behöver jag en snyftfilms-kompis, anmälningar mottages!)

15-sekunders-paus-meningar

Färdigställde just en till mössa. Borde kanske ta kort på dem och visa, men det får bli en annan dag.
Jag har varit jättesjuk i veckan, och nu när det är typ över har jag lock för öronen så att det känns som om jag hade varenda mössa jag har virkat på mig.

Men det har sina fördelar; t.ex. när mina lurviga små barn i buren tycker att de är hungriga, som de gör större delen av dagen, och ropar och piper efter mat, så hör jag dem bara vagt.
Och när Tomas kör sina "15-sekunders-paus-meningar", störs jag inte av det.
För er som inte känner Tomas, så går en "15-sekunders-paus-mening" till såhär;

Jennifer pluggar, och läser en text på gammaldags engelska.
Tomas säger t.ex.; Vi behöver handla...
Jennifer; Okej. *fortsätter läsa, och hinner, efter 15 sekunder, precis hitta rätt i texten igen* när..;
Tomas; Bara så du veeet....
Jennifer; Jaaaaa. *fortsätter läsa, och hinner, efter 15 sekunder, precis hitta rätt i texten igen* när..;
Tomas; Japp... Så är det...
Jennifer; MEN KAN DU VARA TYST, ELLER SÄGA ALLT DU VILL SÄGA PÅ EN GÅNG!? *fortsätter läsa, och hinner, efter 15 sekunder, precis hitta rätt i texten igen* när..;
Tomas; Okej älskling!


Jag kanske är ganska tacksam för mina lock för öronen i alla fall.

I think you're a nazi, baby.

 Idag är jag lycklig. Jag upptäckte nämligen just att man nu kan boka biljetter till Stephen Lynch i Stockholm i juni. Så, efter att ha grämt mig i flera år efter att ha missat honom sist, tänker jag nu äntligen se honom! Han är ju faktiskt bäst.
Lyssna och skratta;
Stephen Lynch – Little Tiny Moustache