Dunder-Jennifer

Jennifer productions presenterar stolt; 

En berättelse om relationen mellan en far och dotter, hur deras roller ifrågasattes, och om livets vändpunkter, samt kräftor;

En historia som den framstående kulturkritikern Tomas recenserar; "...Den var väl bra.";

Baserat på en sann historia om en osannolik händelse, som ifrågasatte världsordningen;

Dunder-Jennifer

(Skriven i början av september, 2010)

Det värsta jag vet är femkamp. Och tiokamp, och sjukamp. Och, egentligen, alla lekar. Jag känner mig bara så klumpig, och så är jag ganska dålig på allt. Plus att alla ska vara sådär äckligt glada, och heja på alla, även de som inte är i ens eget lag, fast alla egentligen bara vill vinna själva. Alla sådana lekar är ju i själva verket uppfunna bara för att man ska göra bort sig.

Min pappa ringde förut och frågade om jag ville följa med på kräftskiva hos några bekanta. Kräftgalen som jag är, och i brist på något annat att göra, tackade jag ovetandes ja. Det skulle jag inte ångra.

Femkamp stod alltså på schemat, och det är klart att man ska vara med! Alla ska ju vara med! Det är ju bara på lek! Man kan ju göra sitt bästa!

Så vi satte igång. Det gick sådär, jag vann någon gren och kom ganska bra på några.

Sen åt vi och hade trevligt och allt sånt, kräftor är en av mina svagheter. Och femkamp då förstås.

När vi hade sörplat klart på kräftmagar och hade så mycket skal i tänderna att man inte visste vilket som var vad, bars en chokladask av märket Noblesse högtidligt fram till bordet av värdinnan. Den var första priset om man vann femkampen. Värden tittade på var och en av oss, lagom lång tid så att alla hann tänka; ”Hurra, hon tittar på mig, jag vann!”, innan hon tittade på nästa. Men så stannade hennes blick på mig, världen runt om mig stannade upp.

”Grattis Jennifer!” säger hon, och räcker över chokladasken. Va? Jag vann! När den första glädjen hade lagt sig, uppenbarar sig det mest fantastiska inom mig;

Jag vann inte bara, jag vann över min egen pappa! Dunderfarsan, som jag brukar kalla honom, just för att han är bäst

Dunderfarsan

på allting. Ingen vinner någonsin över Dunderfarsan! Det är början på en ny era, dottern har slagit Dunderfarsan i femkamp, eleven slog läromästaren! Det är en vändpunkt i mitt liv, en vändpunkt som jag inte trodde skulle inträffa förrän pappa var sjuttio år och gammal och jag var runt fyrtio och på topp.

I alla fall, jag vann, och fick ta emot Noblesse-asken under en ceremoniell, helig ritual, där de utropade mig till segrare.  

På vägen hem var jag tvungen att ringa till Tomas för att berätta den goda nyheten. När jag har förklarat i detalj hur det hela hade gått till, avbryter han med ”Alltså, jag har inte tid nu, vi tar det här sen.”

Hade han inte hört vad jag sagt? Jag provade att berätta igen, men han propsade på att lägga på. Jag förstod inte, det otroliga har hänt, och jag får inget gensvar?

Ah, tänkte jag, han har ju faktiskt ingen aning om att Dunderfarsan är oslagbar,  han har i alla fall ingen erfarenhet av det. Så jag ringde till den enda person som jag visste skulle förstå, den enda som hade samma erfarenhet som mig när det gäller Dunderfarsan, min lillebror Johan. När Johan svarade, och jag berättade nyheten för honom, fick jag äntligen den respons jag letade efter;
"- ... Det kan inte vara sant! Vad kommer hända nu!?"

SLUT

(Baserat på en sann historia. Vissa fakta kan ha justerats och/eller överdrivits löjligt mycket för att passa berättelsen.)